Den 29/12 för nu tre år sedan skadade jag min höger hand som ni kan se på bilderna ovan.

Nu tre år efter olyckan har mycket ändrat sig. När olyckan hände så var det ju bara att göra det bästa av situationen. Den tuffa tiden kommer där efter. När jag insåg att min kanske viktigaste kroppsdel kanske aldrig kommer att fungera som den ska. Detta var verkligen en känslomässig bergochdalbana. Man kastades mellan hopp och förtvivlan. Ena dagen tyckte man att det nog skulle gå att kasta lasso igen andra dagen var det en omöjlighet. Jag provade att swinga med gipset på. Gick inget vidare. När jag väl själv tog av gipset var det ju bara att prova. Bloden rann men jag tänkte att det kanske går. Tror jag fick till fem kast, men det var vinter kallt och handen värkte och blödde så mer fixade jag inte. Detta följdes ju av en infektion. Så det blev lite läkarbesök och stopp för ropingträning några dagar.

Det var nu jag kom in i den djupaste perioden. Det känndes helt omöjligt att min hand skulle fungera till varken roping eller ridning. Det värkte av köld när jag red oavsett vad jag hade för vantar. Det gjorde ont att hålla i tyglar och lasson. Jag tejpade o fixade men inget hjälpte på riktigt. Jag kände mig helt enkelt helt oduglig på allt som någonsin varit viktigt för mig.

Vad ska man göra när man är 25 år och ofrat hela sitt liv för att få göra det man älskar o så står man där och kan inte göra det längre! Med denna insikt så slår det ju en att det inte finns något att leva för.

Det tar ett tag att få grepp om verkligheten igen. Men till slut så insåg jag att leva ville jag ju. Så det var ju bara att se till att få roping och ridning att fungera. Jag fick då av en vän skumgummitejp som man tejpar spenor på kor med. Detta var det första som faktist fungerade. Stötdämpande och värmande under handskarna. Jag börjar kunna träna. O den långa våren börjar. Första riktiga tävlingen är i April och jag tänker att tio tusen kast är ett måste för att jag ska ha en chans. Jag kastar o kastar och kastar. Jag hinner inte med mina tiotusen kast utan det stoppar på åttatusen. Men det räckte. Jag lyckades vinna min första tävling. mitt mål var egentligen bara att träffa så resten var en bonus.

Skumgummitejpen är nu borta. Min hud har börjat klara av beröring. Men den vita ropinghandsken skvalrar om att det inte är som förr. Endast när jag kört team roping har jag använt handske tidigare. Handske var inte bara för att dämpa det onda, för ont gör det ännu. Den gömde också min vanskapade hand, ja jag skämdes riktigt över min hand. Denna hand som vunnit så många tävlingar, ridit in så många hästar och i allt varit det viktigaste var nu helt vanskapt och ful. Men under handsken kunde ingen annan se den. Jag såg målmedvetet till att den inte fick vara med på bilder i familjealbum eller i tidningar. Dock blir det en miss på min första tävling. När jag vinner så höjer jag bägge händerna i luften ser riktigt glad ut, vilket jag givetvis var. Där fastnade jag på bild. Rubriken lyder Arvidsson vinner igen trots skadan. Jag har ju handsken på men visst syns det att det inte är en normal hand. Min mor får tag på denna tidning. Artikel sitter på kylskåpet där hemma i Eksta. Till börja med hatade jag denna bilden så mycket. I nu läget har jag någon form utav hatkärlek till denna bild. Den står för mitt handikapp, men också för att jag vinner igen. Jag tänker på bilden ofta. Vet inte om jag skulle vilja ha den? Eller se till att ingen i hela världen har den?

Hur som så sitter jag nu här tre år senare. O det har ändrat sig…. Jag tycker om min hand igen. Mitt i denna tävlingsäsongen -09 så bestämde jag mig för att handsken skulle bort. Jag avslutade säsongen utan hadske och den ska inte på igen. Jag kan tycka om min hand trots allt. Den vinner igen!!! Det räcker väl. Den fungerar i dag nästan lika bra som en riktig hand. Vissa gånger är jag givetvis osams med den jävla höger handen. Som när Robins kläder ska knäppas, små knappar och dragkjedjor fungerar dåligt men det går. Att knäppa översta knappen i skjortan samt knappen på vänster arm det försöker jag mig inte på längre, utan detta görs alltid utav någon nära till mig nu mer, hemma som på tävling. Skriva gör faktist ont. Men jag skriver mest små anteckningar så det kan jag stå ut med. Kyla är också lite jobbigt men det går.

Sammanfattningsvis så kan jag säga att det tog mig två och ett halvt år att lära mig leva med den hand jag har i dag. O jag är glad för att jag fick behålla dom fingrar jag fick. Ringfingret höll ju på o åka det med. O då hade allt varit tuffare.

/ Tommy.