Nu har vi det gigantiska arbetet att packa ihop allting igen… och efter det tänkte vi faktiskt gå upp på området och titta lite på finalerna och utställningen. De dagarna man tävlar själv, blir det inte så mycket tittande på andra klasser… Efter det kommer vi att bege oss hemåt, för att inte komma hem mitt i natten.

Igår hände något som jag ännu inte har berättat för er… På denna tävling har hela ropinggänget bott i sina transporter som vi då har inrett med sängar och värme etc. Igår förmiddags när jag skulle lägga Robin, så skulle Emma, Malin och Stephanie gå upp och börja göra iordning hästarna och låste då in mig i transporten… Det kan ha varit så att jag sa till de att göra det, men vem vet… Det gick då hela tiden människor förbi transporten, men när Robin väl hade somnat och jag reste mig upp och konstaterade att jag var inlåst, då fanns inte en enda människa i närheten.

Där stod jag och spanade åt båda håll, då jag ville ut och provkasta mina lasson som jag skulle ha och tävla med. Det tog säkert en 15-20 minuter, innan jag ser Håkan Berg komma gåendes. Då ville jag ju heller inte väcka Robin, så jag knackade på fönstret och ropade lite försiktigt på Håkan. Han börjar då titta åt alla olika håll, när han hör sitt namn, men ser mig inte först. Till slut får han syn på mig i transporten och låser då skrattandes upp åt mig. Funderar nu på att göra takluckan större, så jag i framtiden kan ta mig ut i en nödsituation…

Nu vill jag passa på att tacka alla som har hjälpt mig; hästägare, hästhjälp, barnvakt, funktionärer på tävlingen och såklart Emma som alltid finns här och stöder mig i alla situationer!

/ Tommy